screenbeen

Det är den 10 september, och jag tänker att ännu ett år har rasat föbri i ultrarapid. Jag tänker att det var längesedan jag sagt hej då till min dåvariga tillvaro, och att allting är annorlunda nu. Jag tänker på sommaren som förblev ett ständigt stressande och sökande efter något jag ville vara. Jag tänker på varje farväl och varje förvirrande ögonblick som fick mig att vackla.

 

Det har varit mitt problem sedan dagen jag kunde tänka. Jag tänker för mycket. Oändliga tankebanor som letar sig in i min själ och slukar mig med hungriga läppar. Om jag bara kunda stänga av och lyssna på lugnet. Men det finns inga om, och även det tar upp stor tid i min tankevardag.

 

Vad hade hänt om jag stannat hemma i min trygga vardag?
Vad hade det blivit av mig, om jag inte hade tagit den största chansen i mitt liv?

Om jag inte tillåtit dig att ta över mitt liv, hade jag då kunnat titta mig i spegeln varje morgon och säga "Hej världen, jag tar emot dig med öppna armar idag". Om jag inte träffat dig, hade jag nog inte tillåtit vikten att rasa ner till obefintlig. Och hungern hade varit mer än en störande känsla, som stillas med cigaretter.

Det finns inga om. Jag måste lära mig att leva med det, och hitta tillbaka till den tillvaro där jag brukade skratta.

 

Där jag brukade leva.

/Screenbeen