screenbeen

Du är som ett eko som rullar i mitt huvud.
Jag känner igen känslan jag bär, den här besattheten. Min farliga nyfikenhet som driver mig till bristningsgränsen. Jag vet inte vem du är, men jag har fått sippra in en gnutta av din person i mitt liv. Och nu sitter du fast. Jag är beroende av orden som flödar genom dina fingrar. Det är så jag vill behålla dig. I mina tankar. Ett hemligt eko som ingen annan får del av.

 

 

 

Drömfångare, du gör inte ditt jobb
Jag vill att du skyddar mig mot nattens mörker

Jag vill att du stänger mina tankebanor när jag sover

Kopplar bort min oroliga kropp och låter mig vila

 

Drömfångare, han finns i mina drömmar så ofta nu

Jag vill att du utvisar honom ur mina tankar, min kropp
Jag klarar inte av att vakna upp mer

Och upptäcka att drömmarna inte är sanna längre

 

Drömfångare, när han gick lämmnade han så många fotspår kvar

Så många minnen och dofter jag inte kan ignorera

Jag vill inte vara beroende av det livet mer

Hjälp mig att glömma de minnen som skär i mitt inre

Kära drömfångare, du var en gåva från honom

Och jag vill inget annat än att slänga ut dig genom fönstret

Men min kraft räcker inte till, så gör mig en sista tjänst

Han kunde inte, men du kanske kan gottgöra hans verk

 

Låt mig sova, min drömfångare.
Tillåt mig att glömma.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Gick igenom den stora staden med huvudet försjunker i tankar, när den stora bildskärmen plötsligt fångade min uppmärksamhet. Mitt i storstadsstressen fanns det något magiskt över platsen, en dragningskraft. Jag såg människor som stannade upp och verkligen skänkte budskapet ett ögonblick av eftertanke.
På bildskärmen läste jag "If you only could kiss one person in this world, who would it be?".
Och vid sidan om stod två män med fotoutrustning och vänliga leenden. De tog kort på frivilliga förbipasserande, som demonstrerade vem de skulle skänka denna puss. På bildskärmen lät de sedan bilderna rulla, och de strålades ut över hela platsen. Under bilden dök en text upp, som beskrev vem som sågs på bilden.
Jag stannade ometvetet upp i min vardagsstress och lät bilderna passera framför mina ögon. Människor valde att pussa sina pojkvänner, föräldrar, barn, vänner. Så mycket kärlek.
Det blev ett litet uppehåll i en annars så ansträngd och hård vardag. Jag kom på mig själv med ett leende på läpparna när jag gick vidare, och om jag inte inbillade mig med lättare steg. Kanske borde vi varje dag ta ett par sekunder och tänka över, vem eller vilka vi skulle ge denna puss. Visa de människor som har en stor betydelse i vårt liv, hur mycket vi uppskattar dem.

Ge världen mer kärlek

Jag kapitulerar.

Ja, jag menar det den här gången.

Jag tänker inte skrika mer.
Jag tänker inte försöka göra dig till något som föreställer mina drömmar längre

Jag släpper dig nu, jag knyter upp dina bunda vingar

Så låt dem bära dig till nya platser

 

Min vita flagga viftar i den ilskna höstvinden

Jag ser hur du försvinner i fjärran

Jag tror att jag är lycklig nu

Ja. Jag menar det den här gången.

 

 

I månskenssonatens mjuka toner finner jag det jag söker.

Jag sjunker in i melodin, ett uppvaknande som jag upplever på nytt varje gång jag trycker på play. Som ett barn föds jag in i världen, till Beethovens stilla toner. Det är vackert. Det är stilla. Det är livet.

Jag sluter ögonen.

Och jag tackar för musiken.

Det är den 10 september, och jag tänker att ännu ett år har rasat föbri i ultrarapid. Jag tänker att det var längesedan jag sagt hej då till min dåvariga tillvaro, och att allting är annorlunda nu. Jag tänker på sommaren som förblev ett ständigt stressande och sökande efter något jag ville vara. Jag tänker på varje farväl och varje förvirrande ögonblick som fick mig att vackla.

 

Det har varit mitt problem sedan dagen jag kunde tänka. Jag tänker för mycket. Oändliga tankebanor som letar sig in i min själ och slukar mig med hungriga läppar. Om jag bara kunda stänga av och lyssna på lugnet. Men det finns inga om, och även det tar upp stor tid i min tankevardag.

 

Vad hade hänt om jag stannat hemma i min trygga vardag?
Vad hade det blivit av mig, om jag inte hade tagit den största chansen i mitt liv?

Om jag inte tillåtit dig att ta över mitt liv, hade jag då kunnat titta mig i spegeln varje morgon och säga "Hej världen, jag tar emot dig med öppna armar idag". Om jag inte träffat dig, hade jag nog inte tillåtit vikten att rasa ner till obefintlig. Och hungern hade varit mer än en störande känsla, som stillas med cigaretter.

Det finns inga om. Jag måste lära mig att leva med det, och hitta tillbaka till den tillvaro där jag brukade skratta.

 

Där jag brukade leva.

/Screenbeen

Om det finns något jag har lärt mig, så är det detta.

Uppskatta livet medan du har det, ta vara på ögonblicken. Och säg aldrig nej till en chans du får. Säg inte nej av rädsla, säg inte nej för att du tror att du inte räcker till. Säg ja, ta emot livet som kastar sig mot dig. Säg ja, och låt vågen svepa med dig. För bara så kan du bli lycklig. Varje risk är en risk värd.

---

Den fria viljan. Eller sökandet efter den.
Vart börjar den, vart slutar den? Och hur vet vi att vi har hittat den? Allting vi bestämmer, varje val vi gör. Finns det inte alltid någon eller något som står på sidan om och påverkar? Och när den fria viljan, det egna valet, skulle skada människor i din omgivning, skulle du då klara av det?

Det finns så mycket vi gör för att göra andra människor runt omkring oss lyckliga. Det finns så många osjälviska beslut som måste fattas. Det finns så mycket vi ger upp.

Hur länge kan vi fortsätta, innan andan går ur oss?